Baksida Hem

Snabba Kast


      
Snabba kast
Öppnar ena ögat för en solstråle har letat fram till mig som en pekpinne

Anstränger för att öppna det andra

Sitter ihop kurad i en mjuk vardagsrums fåtölj, när ögonen vant sig vid ljuset så tittar jag mig omkring

Försöker få in rätt minnes kanal,

För det är inte min stol, sträcker ut benen och fötterna landar i en ulliga varm luddig matta verkligen härlig, men den är inte min och jag är definitivt inte hemma


Innan paniken slår på blir jag avbruten av en glad stämma-god morgon

Vems rösten en är så känns det inte som en god morgon

Ägaren till rösten kommer och sätter sig i soffan och för över en varm kopp rykande te framför mig

Luktar svartvinbär, äntligen nåt ja känner igen
Tittar på ögonen som rösten kommer ifrån, men känner en trygghet av lukten av mitt favorit te
Han har klart blå ögon, men ingen direkt igenkännande tecken, han skrattar för han ser hur desperat jag letar efter hans ögon, men rösten känner jag igen nu…den norrländska stämman..
Jag är Daniel eller som du säkert känner mig som Darling
Mitt leende växer, självklart Darling men har aldrig träffat honom som Daniel, 

vid närmare eftertanke har aldrig sett honom i dags ljus utan smink eller de tjusiga kläder som en del av mig är avundsjuk över


Sätter mig rakt, lederna är med på min rörelse så det låter som ett åsknedslag i tystnaden

Men tystnaden är inte obekväm, känner mig förvånansvärt lugn i min okända stol och fötterna i ulliga mattan

Och tittar på min vän, nej det är inte min vän, jag sträcker fram handen - Hej Daniel

Båda skrattar så saliven pustar ut i ett gemensamt regnmoln
Du passar att vara Daniel, i en t-shirt och svarta lösa mjukis byxor
Är du hungrig?

Rösten tar mig tillbaka till verkligenhetenVerkligheten… jag minns varför ja sitter i stolen, för är inte bakfull behöver inte dricka för manin börjar rusa som en injektion genom blodet

Saknar redan lugnet som varade innan verkligheten knacka på
Daniel regerar snabbt och greppar tag i armen, när ja är på väg ur stolen, ur lägenheten och ur mig själv

Vanligt vis skulle jag reagera med ilska över att nån försöker stoppa mig, det är viktiga saker som ska göras

Men kroppen är så tacksam över det stadiga greppet
Min kropp, det gör ont i varje led, varje muskel skriker, nervbanorna vibrerar av all spänning

Skulle min kropp vara ett instrument skulle det skära i dina öron för varje rörelse jag försöker mig på
Daniel hör, jag ser på honom att han hör
Hjärnan varvar och lägger i högväxeln för den har identifierat en fiende, någon som kan stoppa dess framfart

Manin skriker jag är inte klar!!!!

Daniel säger lugnt- jag kör dig hem när du kan säga vilken stad du är i!                       

Manin behöver ingen karta för den skapar sina egna vägar som reser med fart genom känslor och människor

Darling var min goda vän Daniels alter ego som kvinna eller som vi idag säger hen..men han ville bara vara sig själv, utan gränser för könsroller